Billy Bloom i Poznań / recension

Översättningen av recensionen över gästspelet på Teatr Ósmego Dnia (Teater Åttonde Dagen) den 8 augusti 2018 r. (publicerad

Välkomna till Billyversum

– Någon måste skänka lite gayglamour till den här skolan, konstaterar huvudgestalten i ”Billy Bloom – ensam som Gud”. Skådespelaren och manusförfattaren Michal Axel Piotrowski gestaltar en tonårskille som är tvungen att bemöta samhällets och även sina närmastes diskriminering och grymhet.

Vi lär känna killen först när det är terminstart, och han „som straff” skickas av sin mor till Florida, till far. Billy är hoppfull om att han blir en hit i den nya skolan: att han kommer att lyckas med att charmera sina nya kill- och tjejkompisar. Han är ju snäll, öppen, varmhjärtad och skämtsam så inget kan gå väl fel. Eller?

Flytten till Florida (där Billy suckar: Vad gör jag här bland alla dessa bondläppar?) och acklimatiseringen i det inte så toleranta samhället, går tyvärr inte som han tänkt sig. I teori är han medveten om att han inte får göra allt han vill från första början, så han klär ut sig till en pirat och ställer en retorisk fråga: Finns det nåt mer hetero än en pirat? Men vad han än väljer att klä ut sig till, så blir det alltid queert. Och skolpersonalen, i total brist på känslighet, överlämnar honom åt hänsynslösa och intoleranta ungdomar på nåd och onåd. Lärare är sådana.

„Billy Bloom – ensam som Gud” är ett verk som funkar bra både som en hbtq-pjäs och som en finurlig berättelse om utanförskap inom familj och utstötning från samhället. Piotrowski, genom att dramatisera fragment av den självbiografiska romanen ”Freak Show” av James St. James, byggde han en universell berättelse om uppväxtens våndor och om kampen för sin identitet. Och så skapade han en gestalt som rent av exploderar av outsinlig energi. Billy trotsar den förtryckande verkligheten genom att hämta kraft från den. Han är tragikomisk eftersom hans inre optimism ständigt konfronteras med den yttre världen. Världen som öppet ifrågasätter hans rättigheter, både hans rätt till att uttrycka sin sexualitet, uttrycka sig konstnärligt och till att finnas till överhuvudtaget. Kort sagt: Billy blir en martyr, trots att hans personlighet förkastar ett dystert drama, som han ofrivilligt medverkar i. Och det är därför Piotrowski inte hamnar i falsk patos.

Den svenska 4:e teaterns föreställning är mycket mer än en enkel pjäs engagerad i HBTQ-frågor, som ”Billy Bloom” kunde ha blivit om den hamnat i fel händer. Piotrowskis monolog har inte ett entydigt budskap, vilket innebär att den inte är nödvändigtvis ofarlig och vänlig för åskådaren. Den kan skratta åt publiken, får den att stelna till i fåtöljen, att rent av förnärma. Och det är bra att den här texten, förutom en stor dos av humor, har även en stor potential att såra. För att vi behöver taggar enormt mycket, för att ta sig ut över medelmåttighet, konformitet, känslomässig lättja, cynism eller likgiltighet. Pjäser som går till attack mot samhället bör sättas upp i Polen så ofta som möjligt, för att i Polen betraktas empati som svaghet.

Monologföreställnings manus är även en fullständig källa för oneliners, för att nämna några: ”Maria Magdalena, det enda fnasket i himlen – det är bra med de rätta kontakterna.” ”Gode Gud, ge mig en naturkatastrof”, ”Min sexualitet är bara teoretisk än så länge – men jag ÄR homosexuell”, ”Brudar, de med stora tuttar.”, ”Det blir helt rosa här, som i Donatella Versaces livmoder”.

„Billy Bloom” har även en utbildningspotential (för att den handlar ju om skolväsendets problem, eller hur?). Att den här monologföreställningen är populär i Polen kan bero på övertygelsen att en sån föreställning behövs i ett land, där en del av medborgare i tysthet ger sin tillåtelse att genomföra våldsakter med homofobiska och transfobiska motiv etc. Billy bör gå till skolor med sin berättelse, för att han pratar om ungdomars problem. Men jag litar inte på det polska skolväsendet. Lärarna och pedagoger föredrar att skicka eleverna till biografer för att titta på patriotiska och religiösa filmer. Och när man läser de ovannämnda citaten ur föreställningen, så anar man att Billy har en distanserad inställning till dessa två aspekter av mänskligheten.

Marek S. Bochniarz, KulturaPoznan.pl

Recenzja po pierwszym spektaklu w Teatrze Ósmego Dnia w Poznaniu, 8 sierpnia 2018 r. (opublikowano

Witajcie w Billyversum

– Ta szkoła aż się prosi o trochę gejowskiego splendoru stwierdza bohater Billy Bloom samotny jak Bóg”. Aktor i autor monodramu Michał Axel Piotrowski kreuje postać dorastającego chłopaka, który musi zmierzyć się z nietolerancją i okrucieństwem nie tylko społeczeństwa, ale i najbliższych.

Chłopaka poznajemy z początkiem roku szkolnego, kiedy zostaje ”karnie” wysłany przez matkę na Florydę, do ojca. Billy jest pełen nadziei na to, że uda mu się zawojować nową szkołę: podbić serca koleżanek i kolegów. No bo przecież jest miły, otwarty, ciepły i uwielbia żartować – nic nie może pójść źle, prawda?

Niestety, transfer z Nowego Jorku na Florydę (na której Billy wzdycha ”co ja tu robię wśród tych buraków?”), aklimatyzacja w mało tolerancyjnej społeczności, nie przebiegają jednak po jego myśli. W teorii chłopak trochę rozumie, że nie może od razu zrobić wszystkiego, więc przebiera się za pirata, pytając retorycznie ”Czy jest coś bardziej hetero od pirata?”, lecz każda przebieranka w jego wykonaniu będzie rzecz jasna queerowa. A pozbawieni wrażliwości pedagodzy zostawią go na pastwę okrutnej i nietolerancyjnej młodzieży. Bo nauczyciele już tak mają.

”Billy Bloom – samotny jak Bóg” jest dziełem, które równie dobrze sprawdza się jako sztuka LGBT, co przewrotna opowieść o rodzinnej alienacji i wykluczeniu społecznym. Piotrowski zaadaptował fragmenty autobiograficznej powieści ”Freak Show” Jamesa St. Jamesa, konstruując uniwersalną opowieść o udrękach dorastania i walce o własną tożsamość. I wykreował postać eksplodującą niewyczerpalną wręcz energią. Billy siły czerpie na przekór opresyjnej rzeczywistości. Jest tragikomicznym bohaterem, bo jego wewnętrzny optymizm jest nieustannie konfrontowany z zewnętrznym światem, który wręcz otwarcie podważa jego prawa: nie tylko do manifestowania swojej tożsamości seksualnej i artystycznej, ale i do istnienia. Mówiąc krótko i otwarcie: Billy staje się męczennikiem, choć jego osobowość odrzuca ponury dramat, w jakim bezwolnie bierze udział. I dlatego Piotrowski nie popada w fałszywy patos.

Spektakl szwedzkiego 4:e teatern przekracza ramy prostolinijnej, zaangażowanej sztuki LGBT, jaką w złych rękach mógłby stać się ”Billy Bloom”. Monodram Piotrowskiego nie jest jednoznacznym przekazem, a dla widza oznacza to, że nie jest do końca bezpieczny i przyjazny. Potrafi publiczność wyśmiać, przyszpilić w fotelu, wręcz zranić. I dobrze, że poza sporą dawką humoru, ma ten tekst też duży potencjał…do krzywdzenia. Bo ciernie są nam bardzo potrzebne, aby wyjść ponad przeciętność, konformizm, emocjonalną wygodę, cynizm czy obojętność. Sztuki atakujące społeczeństwo powinny być też jak najczęściej wystawiane w Polsce, w której empatia jest uznawana często za słabość charakteru.

Tekst monodramu jest też doskonałym źródłem bon-motów, że podam kilka przykładów: ”Maria Magdalena: jedyna zdzira w niebiosach. Dobrze mieć odpowiednie koneksje”, ”Dobry Boże, ześlij mi proszę jakąś klęskę żywiołową”, ”Moja seksualność jest tylko w teorii tak na razie (…) ale nie żebym nie był gejem”, ”Laski, to te z dużym biustem”, ”Zrobi się różowiutko jak w macicy Donatelli Versace”.

”Billy Bloom” ma też charakter edukacyjny (no bo niejako traktuje przecież o problemach szkolnictwa, prawda?). Popularność tego monodramu w Polsce musi wynikać z głębokiego przekonania, że tego rodzaju spektakl jest potrzebny w kraju, w jakim część obywateli daje ciche przyzwolenie na akty agresji motywowane homofobią, transfobią itd. Billy powinien też pójść do szkół ze swoją opowieścią, bo mówi o problemach młodych ludzi. Niemniej nie ufam polskiemu szkolnictwu. Ciała pedagogiczne wolą wysyłać wychowanków do kin na pokazy filmów patriotycznych i religijnych. A, o czym świadczyć mogą powyższe cytaty z monodramu, do tych dwóch aspektów ludzkości Billy podejście ma dość zdystansowane.

Marek S. Bochniarz

  • Spektakl gościnny ”Billy Bloom – samotny jak Bóg” szwedzkiego teatru 4:e teatern z Västerås
  • Teatr Ósmego Dnia
  • 8 i 9.08, g. 19

© Wydawnictwo Miejskie Posnania 2018

 

http://kultura.poznan.pl/mim/kultura/news/relacje-recenzje-opinie,c,9/witajcie-w-billyversum,121909.html

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s